Amandaism

Kalasbra i Götlaborg

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism från Amanda Jenssens spelning på Brewhouse i Göteborg.

Det är iklädd hatt – om än inte hög sådan – som Amanda Jenssen kliver in på scenen till tonerna från en tremologitarr, rungande trummor och en ursinnig ståbasgång som mullrar nedåt i en mollskala.

Scenen i 30-talslokalen är storartad och intim på samma gång. En liten franslampa står ovanpå bashögtalaren och en annan vilar bredvid en röd fåtölj som placerats framför pianot. Men det är framförallt scenlamporna som står för det showmässiga komplementet till musiken. Under Morninglight dundrar ett åskväder loss i refrängens crescendo och när man stampar takten på hjärtan under The rebounder färgas tillvaron lila.

Ljudet är fenomenalt – sånär som vid ett par tillfällen då diskanten på Pär Wikstens gitarr ligger väl i överkant – och det träder fram alldeles särskilt under Autopilot där skivversionens stråkar ersatts av en magnifik harmoni från hela Club Happyland-husbandet formerly known as Team Jenssen. Bandet är för övrigt lika fantastiska som alltid, med ett extra plus i kanten till basisten/jonglören Tobias Einestad som imponerar genom att ställa sitt monsterinstrument upp och ner och fortsätter spela med brylkrämsluggen polandes med gravitationen.

Gravitationen spelar Amanda ikväll rysk roulette med, då hon ställer sig upp på pianot och når svindlande höjder under Charlie.

Den som ännu inte pallrat sig till en av Amanda Jenssens vårturnékonserter bör genast omvärdera – om så bara för For the suns nya arrangemangs skull. Det är en melodi som fått mogna under lagring och tiden har kommit då det blivit dags att dekantera, servera och njuta.

Efter den referensen känns det naturligt att gå vidare till kvällen partyfas – och till Leffe med sällskap som från publikplats uttryckte beundran för den blonda skånetösen på scenen.

- Du verkar vara en hyvens man, konstaterar Amanda och låter slutet av konserten gå i firandet tecken.

Med hatten utbytt mot en partystrut blir det festligt värre under Happyland. Vandrande spotlights bygger upp stämningen hand i hand med låtens technointro och fångar publikens engagemang för efterföljande allsång i Minnie the moocher.

Det blir onekligen hatten av för Amanda & Co som så briljans snickrat ihop dessa extranummer. Man står häpen kvar efteråt och vill ha mer. Det kommer inte just den kvällen, men lyckligtvis är vi bara i startgroparna av denna succébådande turné.

Låtlista
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Sing me to sleep
Charlie
Amarula tree
I choose you
Happyland (extranummer)
Minnie the moocher (extranummer)

Skellefteå, 2010

Photo: Karolina Eriksson Morén >

When: 2010-07-09
Where: Stadsfesten, Skellefteå

Setlist
Save me for a day
Borderline
The rebounder
Autopilot
Morninglight
For the sun
Someday
Common Henry
New song
Amarula tree
Happyland
Sing me to sleep (encore)
Minnie the moocher (encore)

Reviews
VF > (rating: 4/5)

Photos at Rockfoto >

Team Jenssen 2008

Sexy, Nancy, Musslan, Amanda, Pappa Pär, Smokey, Sweet.
Photo: Dennis ”Bucklan” Olausson

During 2008 Amanda Jenssen toured with six highly merited musicians. She has called them ”the world’s greatest band”.

In an interview with TT Spektra prior to the summer tour, readers found out that Amanda had come up with ”bantering yet loving nicknames for each band member”. When she introduces the band on stage, she uses these names – all with a Jenssen surname, of course.

Pär Wiksten, guitar
Nickname: Pärlan, Pappa Pär (The Pearl, Daddy Pär)
Also known from: The Wannadies

Magnus Gudmundsson, bass
Nickname: Nancy, Nancy Dartanjang
Also known from: The Bloody Romance

Måns Block, percussion
Nickname: Musslan (The Clam)
Also known from: Damn!

Petter Bergander, claviature
Nickname: Smokey
Also known from: Miscellaneous jazz venues

Stefan Persson, trumpet
Nickname: Sweet
Also known from: Session Horns Sweden

Sven Andersson, saxophone
Nickname: Sexy
Also known from: Damn!

Två nya låtar när höstturnén drog igång

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism från Amanda Jenssens spelning på Statt i Karlskoga.

Det är på dagen sju veckor sedan Amanda Jenssen avslutade sin sommarturné. Trots att semestern måste suttit väl är det tydligt att det inte bara är konserthungriga fans som längtar efter en kväll med Amanda på scen.

Original-Team Jenssen äntrar scenen med hög peppfaktor. Pär Wiksten ler stort och Måns Block höjer ett rocktecken i luften. När Amanda själv kommer ut är det iklädd en tajt röd klänning med bara axlar. I midjan har hon ett svart bälte, och det svarta färgtemat återkommer i hennes läderhandskar, ögon-make-up och huvudbonaden som verkar vara någon slags saloonish coiffe.

Öppningslåten är helt ny och heter Come on, Henry. Det var svårt att uppfatta texten då Amandas mikrofon inledningsvis i konserten var alldeles för lågt inställd, men det är en pampig och dramatisk melodi som är som såsen till Amandas tacos.

My raspberry man inleds sedan med att Pär drar med plektrumet längs strängarna på sin superdistade Fender och skapar ett ljud som påminner om en helikopter på väg att krascha. Efterföljande Do you love me är som alltid en publikfavorit. Därefter blir det dags för ett kärt återseende.

Det är Darling, go home som åter fått en plats i låtlistan. Amanda hänger på sig sin nya Hagström-gitarr. Hon berättar att det är första gången hon spelar på den inför publik och att hon därför är lite nervös. Men det är inget annat än en fröjd att höra Amanda framföra Darling, go home med både stämband och gitarr.

Gitarren får hänga kvar då det är dags för Our last goodbye. Amanda ber bandmedlemmarna rada upp sig bakom henne, och säger sedan:

- Det här är manskören. Gosskören.

Varpå publiken börjar spontanhojta ”Gosskören! Gosskören! Gosskören!”. Amanda hänger på i hojtandet, men tystnar sedan och börjar ömt sjunga de inledande raderna.

Tråkigt nog verkar en del av publiken i Karlskoga vara ointresserade av ett sänk i tempot och urartar istället i högljuddhet och våldsamhet. Amanda och bandet ser obekväma ut, men genomför låten.

- Ni kanske tror att jag inte ser det, men det gör jag. Slåss inte. Nu ska jag spela en låt ni får mysa till istället.

Amandas uppmaning verkar hjälpa. Under Greetings from space får man intrycket att folk står och känner sig mysiga. Det spontankramas genom Amandamagi.

For the sun kommer sedan, och det märks vilket genomslag den fått som singel. Publiken sjunger med, och det är glädjande att se hur lycklig Amanda är för det.

Inför Don’t worry hänger Amanda på sig gitarren igen, men inför andra versen skriker hon ”Stopp!”. Hon kliver åt sidan, hänger av sig gitarren, går tillbaka till mikrofonen och rivstartar sedan den baktaktsbetonade andra versen. Ett nytt och uppfriskande showinslag.

Someday följer och medan Amanda presenterar bandet under introt delar Pär sin öl med publikens M.A.C-tröjbeklädda. Pär är över huvudtaget lite i sin egen värld och vandrar kors och tvärs över scenen, men blir tillsagd av Amanda:

- Pappa Pär, gå tillbaka till din plats.

När det är dags för avslutande Amarula tree har Amanda instruktioner till publiken.

Amanda: Ni ska hjälpa mig att sjunga den här låten. Så här: När jag sjunger ”I don’t need no money, mummy” svarar ni…

Pär: No!

Amanda: I don’t have a lover, brother…

Pär och några publikmedlemmar: No!

Amanda: I keep away from the yuppies, papi…

Alla: Oh!

Och sedan brakar refrängen loss till vårens, sommarens och höstens mest trallvänliga hit. ”La ta ta da” kräver med andra ord ingen instruktion.

När Amarula tree är slut är stämningen hög både hos publiken och på scenen. Pappa Pär Jenssen Wiksten går runt och pussar Amanda och alla bandmedlemmar och det verkar inte vara så viktigt var pussarna landar.

Efter avtacket är Amanda och Team Jenssen snart tillbaka för genomförandet av extranummer. På scenen viskas och tasslas det.

- Ok, säger Amanda till slut. Nu kommer det en helt ny låt som vi ska spela för er för första gången här. Ingen har hört den förut. Den heter The end.

En långsam och själfylld melodi börjar spelas. När Amanda börjar sjunga händer något mycket oväntat. Det är bekanta ord hon sjunger. Faktum är att det är Maple trees som modifierats och fått en refräng. The end är en gripande historia med en melodi som likt Greetings from space är tungt symfonisk. Ytterligare en låt som säkerställer att kommande platta kan komma att överstiga Killing my darlings bevisligen höga kaliber.

Turnépremiären föräras inte bara med ett, utan två, extranummer. Det blir en cover. Det blir Hallelujah. Men jag kan inte se någon som klagar.

Låtlista
Common Henry
Raspberry man
Do you love me
Darling, go home
Our last goodbye
Greetings from space
For the sun
Don’t worry
Someday
Amarula tree
The end (extranummer)
Hallelujah (extranummer)

Greetings from space

Album: Killing my darlings
Track: 3
Length of album version: 5:16
Length of radio edit: 4:11
Written by: Amanda Jenssen & Pär Wiksten
Produced by: Simon Nordberg & Pär Wiksten

Weeks on single’s chart: 1
Best placed at: 30

Amanda wrote Greetings from space when she lived in a small studio apartment (which she nicknamed ‘Death Row’) at Döbelnsgatan, Stockholm. In an interview with Café magazine she says:

”I was sitting there alone in ‘Death Row’ one night, thinking ‘Now I’m going to write a classic’. One of those songs a legend forgot to write because she died.”

Amanda has said that GFS is her favorite song on Killing my darlings. She describes it as ”a song about solitude in a crowd”.

December 1st 2008 it was announced that Greetings from space would be Amanda’s fourth single out of her debut album. December 13th Amanda performed the song at Faddergalan, a benefit concert held every year to attract sponsors to children in need.

A radio edit of the song was the one earning airplay all over Sweden. The radio edit is just over a minute shorter than the album version.

The experts
”At the same time it was on ‘Death Row’ she wrote one of her best songs. Greetings from space sounds like an anthem that would entice Elvis Presley to descend form heaven.”"
- Jan Gradvall, Café, May issue 2008

Lycksele, 2008

When: 2008-06-11
Where: Torget, Lycksele
Venue: Celebration of schools’ summer holiday’s first day

Mash-up: Kalmar och Malmö

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism från Amanda Jenssens spelning på Palace i Kalmar och Kulturbolaget i Malmö.

Palace och KB är bägge storslagna konsertlokaler; Palace med sin extravaganta nattklubbsmiljö och häpnadsväckande takhöjd och KB med ett anrikt förflutet av giganter på sin scen. Trots det bjuder dessa på två helt olika upplevelser.

Det vore fel att kritisera klientelet som besöker Palace. Det tar emot att säga, då ansvariga på Palace varit ytterst tillmötesgående, men kvällens konsertkalkon var en arrangörsmiss. Ett hundratal entusiastiska kalmariter i blandade åldrar tog sig tidigt till lokalen – förmodligen för att det på biljetten var stämplat med konsertstart kl. 21. I själva verket startade ett oannonserat förband spela närmare kl. 22.30 och efter ommöblering av scenen var det bara en halvtimme kvar till midnatt när Amanda äntrade scenen. Det var samtidigt tidpunkten då insläpp för nattklubben skedde, och lokalen fylldes av ett par hundra ungdomar där jag med facit i hand vågar påstå att majoriteten hade en avsevärd mängd alkohol cirkulerandes i blodet och av ”Öööj, spela Hallelujah! Näää, HALLELUJAH!”-ropen att döma var dessa inte heller vidare insatta i eller intresserade av Amandas musik.

Indikationer om att humöret på scenen inte var på topp slank igenom vid enstaka tillfällen, men sammantaget lyckades Amanda och bandet maskera detta ytterst väl. Istället för att kanalisera irritation gentemot publiken omvandlades det hela till intern energi, så pass att det stundtals var vansinnigt bra drag på scenen.

”Vansinnigt bra drag på scenen” är å andra sidan det minsta man kan säga om spelningen på KB i Malmö efterföljande kväll. Lokalen var fullproppad och publikens uppmärksamhet var rättmätigt riktad mot underhållningen, känslostormarna och energin från scenen. Trollbunden står man där och kan för allt i världen inte hitta logiken i hur ens trettioelfte Amanda-spelning kan förstärka den redan exponentiella kurvan av engagemang och dopamininjektioner. Varenda konsert utgör en fullständigt schizofren röra av svettdrypande euforiattacker och tårkanalsmanipulerande ögonblick.

Men det ska vara irrationellt. Livets sanna värden går ofta inte att styra, och gud förbjude att M.A.C-monstret i mig någonsin tämjs. Med många spelningar i bagaget hoppas jag att det ännu står tusen åter. Härnäst väntar Debaser Medis.

Bring it.

Låtlista Kalmar
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Someday
Amarula tree
Charlie (extranummer)
Happyland (extranummer)
Minnie the Moocher (extranummer)

Låtlista Malmö
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Someday
Amarula tree
I choose you
Sing me to sleep (extranummer)
Happyland (extranummer)
Minnie the moocher (extranummer)

Malmö, 2008

Photo: Amelie Bolin

When: 2008-06-06
Where: Folkets park, Malmö
Venue: Malmö city’s National Day celebration

Setlist
For the sun
Raspberry man
Do you love me
Numb
Don’t worry
Suspicious minds
Greetings from space
Amarula tree
Our last goodbye
Someday (encore)

Read Amandaism’s report from the concert >

Rapport från Eksjö

Emilie Kilström gästrapporterar för amandaism från Amanda Jenssens spelning på Eksjö Stadsfest.

Artisterna som står på stora scenen innan Amanda Jenssen kliver på kl. 22 denna lördagkväll i Eksjö kallar sig för Rock ’n’ roll All Stars där bland andra Dregen, Ebbot, Ryan Roxie och Conny Bloom ingår. Medan dessa spelar pågår försäljningen för fullt i biljettvagnen utanför inhägnaden.

När det blivit dags för Amanda Jenssen har vagnen bommat igen. Biljetterna är slutsålda. Ja då, ni läste rätt. En STADSFEST är UTSÅLD. Inte inför spelningen med medlemmar från världens främsta rockband, utan den med turnédrottningen från Lund.

Publiktrycket är helt vansinnigt. Alla är peppade och glada, men viljan från alla att vilja stå närmast Amanda orsakar under konsertens gång att runt 10 personer får dras upp ur folkhavet. Tack vare en alert vaktstyrka sköts det trots allt smidigt och ingen kommer till skada.

Det är öronbedövande jubel Amanda får möta när hon äntrar scenen under For the sun. Iklädd klänning, strumpbyxor och knästrumpor – allt i svart – och dessutom en hawaiiansk blomsterkrans i orange runt halsen ser hon något förvånad ut över den massiva responsen från Eksjö-publiken.

Någonting är det som gör att allt är lite extra bra ikväll. Amanda, bandet, publiken, inramningen – alla faktorer är denna kväll som gjorda för varandra. Ibland är det det som är otippat värre som är det bästa.

- Ni måste vara Sveriges gladaste människor ikväll! Jag kanske borde flytta till Eksjö. Då kanske jag kommer att bo… (Amanda spejar i beckmörker bort mot trähusen kring torget och pekar) … där borta!

Det är inte coola och svala Amanda från Sommarkrysset vi ser idag. Det är en Amanda som fullkomligt excellerar i balansen mellan skojfriskhet och pondusbombande. Under saxofonsolot i Someday twistar hon ömsomt sensuellt, ömsomt tokspattigt. Hon sätter sig på scenkanten under Don’t worry och får publiken vild av förväntan, och just som man tror att hon ska resa sig och bege sig tillbaka till mikrofonstativet skuttar hon ner framför kravallstängslet vars tryck mot sig i Amandas nedslagsögonblick ökade med åtskilliga megapascal. Flertalet gånger är det nära att Amanda ofrivilligt får crowd-surfa då hon ställt sig upp i en avsats i kravallstängslet vid personer med respekt-för-privat-utrymme-handikapp, men efter en dragkamp publik och vaktstyrka emellan – med Amanda som rep – är det ändå bara varma känslor som strålar från Amandas håll.

- Ni får mig på så glatt humör! säger en Amanda som förutom fullständig avsaknad av spelad uppriktighet skickar skeppslaster med uppskattning tillbaka till publiken genom att ta i så att rösten spricker i Eksjö-hyllningarna under Amarula tree.

Det finns få saker som är en så säker dopaminkälla som en Amanda i dagens form. Hon är så spontan (My raspberry man både inleddes och avslutades obekant ens för vana Amanda-spelningsbesökare), sjunger så vackert (tinnitusorsakande uppskattningstjut bröt ut i två omgångar i ett så litet tidsrum som mellan de sista klockspelen och crescendot i Greetings from space) och har en så smittande energi (både Måns Block och Petter Bergander gick lös på sina respektive instrument mer än någonsin förr under Someday).

Inför just Someday smyger roddaren Lill-Djävulen fram ett glas vin till Pär Wiksten som smuttar på det medan Amanda introducerar bandet.

Amanda: Smokey Jenssen!
Publiken: (kalasjubel)

Amanda: Musslan Jenssen!
Publiken: (kalasjubel)

Amanda: Sweet Jenssen!
Publiken: (kalasjubel)

Amanda: Sexy Jenssen!
Publiken: (kalasjubel)

Amanda: Nancy Dartanjang Jenssen!
Publiken: (kalasjubel)

Amanda: Ja, och så Pär då…
Publiken: (skratt)

Amanda: Haha, nej men här har vi… PAPPA PÄR JENSSEN!
Publiken: (kalasjubel i kvadrat)

Att sedan få höra Someday framföras med medlemmarna från original-Team Jenssen höjer den osannolika kvällen ytterligare några snäpp.

När Amanda kallas in för att spela Hallelujah är det som om publiken sjunger med i vartenda Amanda-format ord som en hyllning – kanske rentav en lovprisning. Det är som att även de mest nyfrälsta konsertbesökarna är medvetna om att det här är Amandas sista spelning under sin debutturné och stämmer in med sång som för att signera tackkortet som sticks in i det gyllene paket som är Amanda Jenssens turnésommar.

Jag känner att en hallonsodeskål är på sin plats:

- Tack, Amanda. Årets sommar (7 maj till 30 augusti) var alla tiders.

Låtlista
For the sun
Raspberry man
Do you love me
Don’t worry
Our last goodbye
Greetings from space
Suspicious minds
Amarula tree
Someday
Hallelujah (extranummer)

Vemdalen, 2010

When: 2010-03-12
Where: Vemdalsskalets Högfjällshotell, Vemdalen

Setlist
Save me for a day
Common Henry
The rebounder
Borderline
For the sun
Autopilot
Morninglight
Sing me to sleep
Charlie
Amarula tree
I choose you
Happyland (encore)
Minnie the moocher (encore)